lördag, oktober 18, 2008

Sveriges militära allianser

Ungdomsförbund ska ju vara lite uppkäftiga och pådrivande, och kunna rota även bland heta potatisar. CUF har aldrig varit - och ska inte vara - något undantag här.

Magnus Andersson - CUF-ordförande - har skrivit den här artikeln i Sydsvenska Dagbladet.

Om att Sverige - som är ett ledande land i Natos samarbetsorganisation Partnerskap för fred (PFF)- borde utreda att ta steget över till fullvärdigt medlemskap. Redan detta, att föreslå en utredning är en laddad fråga. Sverige har ju inte varit i krig på 200 år, och vi har varit militärt alliansfria sedan mycket länge. När Danmark och Norge efter den tyska ockupationen under andra världskriget kunde bestämma själva igen, gick man med i den nybildade "Atlantpakten" (North Atlantic Treaty Organisation - NATO), bestående av Västeuropaländer samt USA och Canada. Finland hade stränga restriktioner efter fredsavtalet med Sovjetunionen då man förlorade Karelen och markområden i norr, och kunde inte gå med med. Sverige, som varit neutralt under världskriget fortsatte med sin militära alliansfrihet.

När Sovjetunionen äntligen rasade samman gick ett antal östeuropaländer med i Nato - t ex Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tjeckien. Finland valde att fortsätta som alliansfritt land liksom Sverige. De tre baltiska staterna känner sig under press från Ryssland, vilket man verkligen kan förstå efter Rysslands agerande nere i Kaukasus, IT-attacken mot Estland med mera. De är mycket tydliga med att de skulle känna sig tryggare och välkomna Finland och Sverige, om dessa skulle överväga att bli medlemmar i Nato.

Finland har analyserat och utrett denna fråga flera gånger, och landat i att inte gå med. Sverige har utan att närmare analysera förändringarna i omvärlden känt trygghet och stabilitet i sin hävdvunna linje, som har en stark förankring i folkdjupet. Socialdemokraterna och Centerpartiet är traditionellt garanter för detta.

Socialdemokraternas nya partiledare har velat markera detta så starkt att hon i Almedalen i somras fällde det egentligen uppseendeväckande uttalandet att "Sverige aldrig ska gå med i Nato". Detta är nämligen något så sällsynt i politiken som ett löfte med evighetsgaranti.... Aldrig är faktiskt aldrig och kan inte misstolkas.

Jag och centerpartiet är trygga i Sveriges militära alliansfrihet, men att garantera en ståndpunkt som oeftergivlig oavsett hur världen kan förändra sig och se ut om 10 eller 50 eller 500 år, det tycker jag faktiskt inte är seriöst.

Centerpartiet är som bekant ett öppet, grönt och modigt parti med liberala rötter som vill och vågar diskutera även svåra framtidsfrågor. Så det är bra att CUF följder dessa våra traditioner.

jag sitter ju med i Försvarsberedningen som i juni lade fram sin rapport om försvarets inriktning. Försvarsberedningen menade enigt att det kan vara lämpligt att analysera Sveriges förhållande till olika militära allianser, efter allt omvälvande som hänt de senaste decennierna. Utöver i PFF är ju Sverige medlem i EU som efter de förfärliga inbördeskrigen i f.d Jugoslavien med bl a de fruktansvärda massmorden i Srebrenica har tätat sitt militära samarbete och bla inför solidaritetsparagrafer i det nya fördraget.

Försvarsberedningen skrev så här i sin rapport DS 2008:48 "Försvar i användning":

"Genom olika former av internationella samarbeten, bland annat
militärt samarbete, ökar svensk förmåga att värna våra intressen
och värderingar. Samarbete i bilaterala och multilaterala
konstellationer inom EU och med Nato är av stor vikt, vilket
tidigare understrukits i denna och Försvarsberedningens förra
rapport (Ds 2007:46). Det är viktigt att ständigt utvärdera hur
Sveriges samarbete inom EU, med Nato och andra berörda fora
kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras
ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning. Det
bör lämpligen genomföras i anslutning till att Lissabonfördraget,
vilket påverkar förutsättningarna för svenskt agerande inom EU,
träder ikraft."