lördag, december 12, 2015

Finns beröringspunkter mellan liberalism och leninism?

Leninism innebär bl a, tror jag, att majoritetsbeslut gäller och att minoritetsuppfattningar ska tryckas ner. Bolsjevikerna förbjöd t o m oppositionella grupper inom partiet.

Inga jämförelser i övrigt, absolut inte, men jag har hört flera övertygade yngre liberaler, som jag trodde skulle gå i döden för rätten till åsikts- och yttrandefrihet utom och inom Centerpartiet, säga till mig att sluta föra fram min uppfattning offentligt sedan partistämman med bred majoritet bestämt något annat. Envisades jag borde jag överväga att lämna Centerpartiet.

Hallands Nyheter skrev t o m på ledarplats följande: "Staffan Danielsson är en tidvis högljudd öppenhetsskeptiker, och det kan vara problematiskt i ett parti som inte toppstyrs och där även de som avviker från den väg som alla andra är överens om får uttala sig utan att tystas ovanifrån.
Men öppenhetsoppositionen får inte få fäste i partiet, och de få men högljudda motståndarna måste på stämman få svart på vitt att är inte öppenhet något man värnar, då kan man gott välja att engagera sig i eller rösta på ett annat parti."

Jag är ärligt talad chockad över att höra och läsa detta i centersammanhang.

Johan Lönnroth var riksdagsledamot och vice partiordförande för Vänsterpartiet åren 1993-2003. Han menar att ledande partiföreträdare måste kunna kritisera partilinjen, givetvis med markering att man är i minoritet. Hade inte så skett tror han att att Vänsterpartiet idag hade varit helt marginaliserat. Han anser denna rätt att kunna föra fram kritik offentligt vara lika viktig för Socialdemokratin (och även för andra partier).

Jag instämmer och menar att i denna uppfattning är Johan Lönnroth snarast liberal.

Döm själva, så här skriver han i ett inlägg på Facebook idag:


Ganska ofta på senare tid har jag varit inblandad i diskussioner med partikamrater som anser att ledande partiföreträdare alltid utåt bör företräda den i demokratisk ordning på kongresser beslutade partilinjen och att diskusioner om att ändra denna linje bör hållas internt. Till saken hör att när jag var vice partiordförande 1993 till 2003 var jag ganska ofta ute och sa saker som var oförenliga med partiets i demokratisk ordning beslutade linje, även om jag alltid försökte tala om att denna var min åsikt, inte partiets.
Gentemot dem som kritiserat mig har jag sagt att om aldrig ledande partiföreträdare vågat offentligt kritisera den kongressbeslutade partilinjen så skulle vårt parti tror jag varit helt marginaliserat idag. Som till exempel när Harald Rubinstein som var ledamot i partiets centralkommitté.med flera 1963 angripit partiets följsamhet gentemot Moskva och därmed banat vägen för valet av CH Hermansson som partiordförande 1964. Eller när Jonas Sjöstedt och ett antal andra förtroendevalda i ett offentligt upprop "Vägval Vänster" i maj 2003 varnade för nykommunism och ställde ett antal krav (acceptera regeringsansvar mm) som nu sedan en tid är partiets majoritetslinje.Om detta kan en läsa i Petter Bergners avhandling som nu finns på nätet:http://umu.diva-portal.org/…/get/diva2:621268/FULLTEXT02.pdf
För övrigt tror jag denna diskussion om rätten att kritisera offentligt är minst lika viktig för socialdemokratin (och även för andra partier!!)"