Annelie Sjöberg erbjöds 16 månadslöner. Om hon inte accepterade hade hon en ”konflikt att vänta, som riskerade att bli både smutsig och hård och där arbetsgivaren skulle göra mer eller mindre allt för att smutskasta henne”, enligt de två fackliga representanterna från Lärarnas Riksförbund som satt med.
Annelie är alltså centerpartist och har tidigare haft förtroendeuppdrag i Söderköping. Men hon är också en frispråkig röst både på sociala medier och i verkliga livet. En röst som stundtals går på tvärs med den egna partilinjen och som dessutom skavt hos en ängslig skolledning på hennes arbetsplats. Inför sitt andra framträdande vid Folkets demonstration valde hon efter att ha rådgjort med sin lokala Centeravdelning att kliva av sitt uppdrag i kommunens servicenämnd, men det är hur skolan behandlat henne som hon blir upprörd över.

Skolan förnekar politisk koppling

Formellt menar hennes chefer att Annelies åsikter inte alls har med uppsägningen att göra.
– Jag fick veta att det de hade att klaga på var att jag ibland går ut mellan lektionerna och röker, att jag vid några tillfällen har kommit för sent till lektioner, att jag använt jobbmailen för privat bruk och att jag en gång inte lämnade in skriftliga omdömen i tid, berättar hon.
Att det ändå fanns en politisk dimension lyste dock igenom.
– De pratade inte direkt om samarbetsproblem, utan sade bara svepande att det fanns kollegor som kände sig illa till mods av mina åsikter, säger Annelie.
Hon godtog motvilligt uppgörelsen och skrev på ett dokument där det framgick att hon helt avsade sig all form av anspråk på vidare ersättning och att hon inte fick ta något annat arbete i kommunen, för då skulle uppgörelsen sluta gälla.
– Detta efter 31 år som anställd i min födelsekommun, säger Annelie sorgset. Någon guldklocka blev det inte.
Annelie gick till skolan en sen eftermiddag när hon visste att inga elever var kvar, skrev in betyg och pratade och skrattade med personalen i administrationen precis som hon alltid brukade.
– Rektorn, som har rummet mitt emot mitt, bad mig komma in till honom. Och där brast det fullständigt. Jag storgrät i säkert en kvart. Jag frågade om detta verkligen var vad han ville. Han såg uppriktigt ärlig och rent av plågad ut när han sade att det var det inte, berättar Annelie.
På sportlovet tömde Annelie sitt arbetsrum på pärmar, böcker, material och minnen av allehanda slag.
– Just nu känner jag mig bara tom. Det är tungt att sätta ord på något som gör så fruktansvärt ont innerst inne...