fredag, december 09, 2016

SMERs etikdag om dödshjälp mkt intressant!

Statens Medicinskt-Etiska Råd, SMER, valde i år att ha sin årliga Etikdag på Rosenbad med den högaktuella dödshjälpsfrågan i fokus. Den var välbesökt och programmet var högintressant, se min rapport nedan. SMER förtjänar stort beröm för sitt initiativ att belysa frågan där så mycket nu händer.

Ordförande Kjell Asplund hänvisade i sin inledning till beskedet från sjukvårdsminister Gabriel Wikström i våras - att SMER borde diskutera denna fråga djupare - vid den interpellationsdebatt som jag initierat.

I riksdagen bildades i november ett nätverk för att i öppen anda diskutera dessa svåra men viktiga frågor, med redan 18 medlemmar som öppet står bakom denna plattform.

Utöver att ca 8 stater i USA vid lika många folkomröstningar (en gång 2 stycken..) med bred majoritet från 1994 och framåt (först i Oregon) infört en rätt till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede, har nu också Kanada nyligen gjort det. Vid USA-valet nyligen folkomröstade Colorado med bred majoritet för.

Den modell som gäller i USA är "Oregonmodellen" där en människa som enligt 2 oberoende läkare har mindre än några månader kvar att leva ha rätt att få ut medel som kan avsluta livet. Av det fåtal som gör det använder oftast ca hälften det, medan övriga hälften inte gör det. Som belystes under dagen ger bara möjligheten och vetskapen om att själv kunna besluta om lidandet blir för stort en stor trygghet, vilket enligt samstämmiga uppgifter starkt ökat livskvaliteten den sista tiden.

Först talade professor Wayne Sumner från Toronto, som skrivit en bok om dödshjälp, om Kanadas beslut och hur det växte fram. Han är själv positiv till rätten att kunna begära dödshjälp, strängt reglerad.

För dödshjälp talar patientens lidande och rätt till självbestämmande.
Mot talar att skydda de sårbaraoch vikten av "safeguards".

För professor Sumner handlar det inte om att legalisera dödshjälp, utan hur.

Oregonmodellen innebär att läkaren skriver ut medel till de som har rätt att begära det, patienten intar det om han så beslutar.

Hollandsmodellen är både Oregon men också att läkaren injicerar, samt även att lidande människor med längre tid till döden kan ha rätt till dödshjälp.

I Kanada har dödshjälp varit förbjudet, och skulle frågan avgjorts i parlamentet hade det varit så än idag. (Jfr Sverige..).

Men till skillnad från Sverige så har Kanada en författningsdomstol. En kvinna som led svårt och dog i ALS, Gloria Taylor, hann innan döden kräva att enligt § 7 i grundlagen få rätt till dödshjälp, enligt paragrafen som garanterade medborgarna en rätt till liv och säkerhet, typ.

Efter hennes död slog en domstol år 2012 fast att ett absolut förbud mot dödshjälp behövdes inte för att skydda de sårbara/svaga.

Beslutet överklagades men i februari 2015 fastställde en enhällig Högsta domstol § 7 innebär att en medveten person som vill dö och har ett obotligt lidande som inte går att bära ska vara tillåten enligt typ hollandsmodellen.

Den nya lagen trädde sedan i kraft i juni 2016. Den gäller endast för kanadensare. Oberoende läkare ska intyga, en bevittnad skriftlig ansökan ska inlämnas, prövning inom minst 10 dagar. Minst 18 år. Inget livstestamente, beslut först efter ansökan i närtid.

99 procent som ansöker om dödshjälp är redan i hospice. Denna möjlighet som väldigt få ansöker om är alltså en del av den palliativa vården.

Professor Sumner förespråkar den holländska modellen men sa att den är svårare att få gehör för så bäst att föra fram Oregonmodellen.

Wayne Sumner har ändrat sig i denna fråga. Hade han haft svår Alzheimer vill han dö i värdighet i förtid. Han anser inte att en rätt till dödshjälp strider mot patienternas värdighet, tvärtom.

...................................................................

Nästa talare var Anthony Back från universitetet i Washington, en stat som nyligen infört en rätt till dödshjälp. Han har forskat kring palliativa frågor, arbetar nu som läkare (physician) med patienter i livets slutskede.

86 miljoner mänskor i världen har nu rätt till dödshjälp. Utomordentlig få använder denna möjlighet, i Washington, med drygt 7 miljoner invånare, dör årligen ca 54.000 mänskor , varav 166 (0,003 %) valde dödshjälp. I folkopinionen är 54 % för och 24 % emot, Oregonmodellen.

Mer välutbildade (tror jag det var) och stadsbor använder rätten. De som begär ut medel lever ofta ett mycket mer intensivt liv än andra i samma situation.
Anthony Back berättade om flera av sina patienter med t ex svår cancer som med frid i hjärtat fick dödshjälp, t ex ett par i 50-årsåldern där båda, hustrun lever ju än, var lyckliga över det.

Det är viktigt med stränga regelverk.

.......................................................................

Sedan talade Jameson Garland, Uppsala universitet, om vad svenska lagar säger och om Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Han talade på engelska och jag skriver det jag uppfattade, men kolla innan ni använder det..

I Sverige är självmord tillåtet.., liksom även att medhjälpa någon sim begå självmord. Sjukvårdspersonal får dock inte medhjälpa. Och ingen får ta liv, endast hjälpa den som själv sedan gör det.

Ingen svensk lag får gå emot Europakonventionen för mänskliga rättigheter.

I Sverige är det läkare som bestämmer i sjukvården. Inte individen eller familjen. Men man ska lyssna på dessa..

Vad gäller assisterad död finns det allvarliga luckor i svensk lagstiftning, som jag förstod honom. Det behövs en djupare analys.
(i så fall ett stark argument, utöver flera andra, för att regeringen borde utreda dessa frågor, vilket en arbetsgrupp inom SMER föreslog redan 2008).

Daniel Tarschys, riksdagsledamot emeritus och f.d ordförande för SMER i tio år, talade om ords valörer. Han tyckte illa om ordet själv-mord (self-murder) i dessa sammanhang, det handlar om att undslippa svårt lidande när döden ändå står för dörren. Daniel Tarschys är för dödshjälp, sa han enligt andra jag talade med men som jag inte själv uppfattade.

........................................................................................

Psykiater Anna Lindblad, Karolinska Institutet, redogjorde för de märkligt få studier som finns om medborgares och läkares inställning till "läkarassiterat suicid" som hon kallade Oregonmodellen, och där hon disputerat och gjort flera.

En studie i Stockholm 2007 om typ 1.200 medborgares, och 1.200 läkares inställning till typ Oregonmodellen, gav för medborgarna resultatet 72 % positiva, 16 % emot och 12 % tveksamma. För läkarna (som själva vill bestämma, min notering..) var resultatet 35 % för, 40 % emot och 25 5 tveksamma.

På frågan om medborgarnas förtroende för sjukvården skulle öka eller minska om rätt till dödshjälp infördes svarade 80 % oförändrateller högre förtroenden (!), medan 48 % av läkarna trodde på minskat förtroende. Särskilt för de med lägre förtroende för sjukvården skulle förtroende öka betydligt...

På en generell fråga om dödshjälp i en stor återkommande Europaundersökning i 23 länder har acceptansen för dödshjälp mellan 1981 och 2008 ökat i alla 23 länderna.

..................................................................................................

Pelle Kölhet, från Handikappförbunden med en halv miljon medlemmar, menade att livet inte är någon privatsak och ifrågasatte om det var en barnhärtighetsgärning att låta en svårt lidande människa få dödshjälp. Han ville istället för dödshjälp ha livshjälp och funktionshjälp.

................................................................................................

Inga-Lisa Sangregoria, 80 år och med en genomkämpad svår cancer som just nu låg lågt, talade 15 minuter om sin vrede över att inte få vara med och bestämma om sin död vid svåra lidanden i livets slutskede, det borde vara helt odramatiskt och en självklarhet att få sin yttersta vilja bejakad.
Jag hänvisar i övrigt den som vill veta mer vad hon sa att köpa hennes lysande bok Den sista friheten, eller googla på hennes artiklar och medverkan i media och etermedia.
Inga-Lisa slogs för rätten till abort, som hon alltjämt är för, men som är en mer problematisk fråga än dödshjälp. Varför ska modern få bestämma över ett ofött liv, men inte en gammal kvinna med döden (cancer) i sin mage som levt ett långt liv och strax ändå ska dö???
Inga-lisa har fått ett väldigt starkt stöd från väldigt många kända och okända efter son bok och sina framträdanden i media. Och inga som varit kritiska. Hon har fått höra alltför många uppskakande berättelser om många anhörigas uppslitande svåra och smärtsamma dödskamper.

........................................................................................................

Diskussion. En jurist som diskuterat dödshjälp sedan ca 1979 och som nu var 74 år ansåg sig ha haft rätt hela tiden och hade inte ändrat sig, Hon var emot dödshjälp och förstod att läkarna inte ville vara bödlar....Hon var dock för läkares rätt att vid svåra smärtor och svårt lidande kunna bestämma om terminal sedering (drömlös sömn) vilket leder till döden.

Läkaren Ingemar Engström som varit ordförande i läkaresällskapet i många år, begärde ordet. Han sa att detta är inte en läkarfråga utan en fråga för medborgarna. Han hade levt i dödens närhet i 5 år, hans perspektiv hade blivit bredare och han hade fått förståelse för vikten av kontroll i livets slutskede vid svåra lidanden, individen måste ha en rätt att bestämma när den stunden kommer. Ingemar respekterar de som är emot dödshjälp för sig själva, men frågade varför de vill förbjuda det för andra, vars vilja också borde respekteras.

Jag missade en timma om palliativ vård, som väl alla vill se en så bra sådan som möjligt, samt en slutdiskussion med några politiker i SMER.

Läkaren och moderaten Finns Bengtsson är emot dödshjälp liksom vice ordföranden i Socialutskottet Anna-Lena Sörenson (S) (hon hade förhinder) medan Barbro Westerholm (L) vill utreda frågan.

Det var säkert uppåt ett hundratal deltagare (70-100?) på Etikdagen som gav en god nulägesbild av hur frågan om dödshjälp alltmer diskuteras. Jag anser det ju självklart att frågan snarast behöver utreda i sin helhet, både vad gäller gråzoner av olika slag i lagar, i sjukvården och mellan olika sjukhus och olika läkare, t ex när man kan och ska tillgripa terminal sedering. Idag varierar praxis.

Jag anser att både läkare (som inte ska avgöra denna fråga, tycker jag) och politiker borde vara mer ödmjuka och ta till sig den stora folkopinion som finns, inte bara i principfast envishet bara säga blankt nej.

Jag är liksom Inga-Lisa Sangregorio helt övertygad om att Sverige inom 5-10 år, eller kanske tidigare, inför Oregonmodellen (sannolikt). De som fortsätter att av all kraft förhindra detta kommer inte, tror jag, att få några ovationer i framtiden.




















Nya vindar i migrationspolitiken - 2

Jag skrev nyligen två blogginlägg, om Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandströms oförbehållssamma pudel och avbön om migrationspolitiken under regeringen Reinfeldt 2, samt om Nya vindar i migrationspolitiken.

Även Anders Borg ångrar att alliansen inte anpassade migrationspolitiken, med reservationen att hade vi vetat hur migrantströmmarna skulle öka..

Fredrik Johansson i SvD gör en intressant summering av svensk migrationsdebatt under några decennier, med kritik mot att tidigare politik med reglerad invandring och omfattande välfärdsstat under en tid gick mot friare och mindre reglerad invandring vilket påstods inte påverka välfärdsstaten.

Tillagt 11 dec; Forskaren Henrik Emilsson gör en intressant 30-årig tillbakablick över svensk migrationspolitik. Pull-faktorer är bl a ett rikt land, mer generösa asylregler främst för familjer och barn, upparbetade vägar hit för asylsökande och ekonomiska migranter, att myndigheter och domstol och inte regeringen tar mkt stora beslut.

Några röster från övriga partier som ser tillbaka på samarbetet med Miljöpartiet (som ju själva lagt om sin politik 180 grader i nuvarande regering) under alliansåren hörs knappt.

Centerpartiets talesperson Johanna Jönsson skriver i Expressen under den tillspetsade rubriken "Den gamla asylpolitiken var dålig". Det hedrar henne och Centerpartiet att man ändrat sin politik i en mer, som jag tycker, realistisk riktning.

Jag gläds naturligtvis åt att dagens migrationsdebatt är bredare och inte lika ensidig som när jag och andra skälldes ut för egentligen okontroversiella konstateranden att Sverige inte kan ligga långt före övriga EU-länder i sina asylregler.

Jag har hela tiden stått bakom Centerpartiets många goda förslag för att förbättra integration och få fler i arbete.

Resan för Centerpartiet från partistämman i september 2015 fram till migrationsöverenskommelsen med 5 andra partier i november samma år innebar att den östgötamotions 4 att-satser som avslogs på stämman i stor utsträckning blev partiets politik några månader senare.

Allt det som hänt gör naturligtvis att klyftan mellan mig och Centerpartiets linje i dessa frågor är betydligt mindre idag, vilket självfallet gläder mig. Jag tror också att den mer nyanserade centerlinjen och argumentationen idag är en orsak till att partiet stiger i opinionen.